När man är lite yngre och får barn så får man blickar på sig. Jag får det i alla fall, men det kan också bero på att jag har ett lite runt och barnsligt utseende vilket kan få mig att se yngre ut än vad jag faktiskt är. Tjugoett år gammal.

Med de där blickarna följer också massa fördomar och förväntningar.

- Folk förväntar sig att man ska vara lägre medelklass.

- Folk förväntar sig att man inte ska ha gått ut skolan alternativt inte tycker om skolan.

- Folk förväntar sig att det inte finns någon pappa med i bilden.

- Folk förväntar sig att man är outbildad.

- Folk förväntar sig att man inte vet något om barn och barnuppfostran.

Därför tror jag att jag själv, och många andra med mig, jobbar extra hårt för att motbevisa dessa fördomar. Folk tror att man är en pantad unge, och därför gör man allt i sin makt för att vara den perfekta mamman.

Man lämnar nästan aldrig bort ungen fast man skulle behövt det/velat.

Man vågar nästan aldrig köpa något till sig själv för man vill inte bli klassad som egoist.

Jag känner att jag får en osäkerhet i mig själv som jag aldrig haft innan. Jag har kört mitt eget race och alltid stått upp för mina livsval, men nu känner jag att jag nästan kollar ner i marken när jag möter någon på stan. Jag känner att jag blir någon jag inte är, och det stör mig! Jag förstår ju själv att man inte kan vara perfekt, det kan ju ingen, och ändå är det vad jag strävar efter.

FAN! Jag måste sluta vara en liten tönt och bli mig själv i stället, göra vad jag vill. När jag var gravid så SKÄMDES jag till och med. Jag ville helst inte gå till offentliga platser.

JAG! SKÄMDES!

Skärpning.

Gammal bild på en tjej som inte skäms.

Jag har aldrig gillat Annika Norlin och hennes Säkert! Hello Saferide gjorde ju The Quiz som var nice, men i övrigt tycker jag det är för simpelt. Det känns som att texterna är skrivna av en femteklassare och jag kräks i en papperskorg medan musikkritikerna är så lamslagna av förvirring (vafan är det här egentligen? jag förstår det inte, då är det nog bäst jag hyllar det så jag inte verkar dum) och således höjer det till skyarna. Men den senaste låten "Dansa, fastän" är faktiskt riktigt trevlig. Inte lyssnamedettglasvintrevlig. Liksom förfesttrevlig. Man vill dansa! Check. It. Out.

Lilla S är (och har alltid varit) svår att lägga på natten. Det ska bäras och vaggas och vyssjas och nappen ska vara i och nappen ska vara ute och hon ska ha lite mat och hon ska... Ja ni förstår ju. Man blir ju galen. Dessutom tar det i snitt två timmar att lägga henne och on top of that vaknar hon tre gånger per natt och ska ha mat.

Jag har blivit rekommenderad Anna Wahlgrens metod "sova hela natten", den ska tydligen vara jätteeffektiv. Men jag drar mig..

- Anna W rekommenderar att barn ska sova på mage trots att all forskning pekar på att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd. Man vet att det gör det. Det spelar ingen roll att ungen har andningslarm, det är jättesvårt att få liv i en liten som är drabbad. Jag vet för att min pappa är ambulanssjuksköterska och har åkt på många såna larm förr i tiden, de flesta barn dog tyvärr.

- Hon tycker även att man ska trycka ner ungens ansikte i kudden så att den fattar att den ska sova.

- Hon vill inte att man ska ta upp barnet när den skriker för då bekräftar man barnets rädsla.

Alltså, hur ska man lära sin unge empati med dessa metoder? Det enda ungen lär sig är ju att mamma skiter i dig och om du skriker, klart som fan att ungen till slut somnar för den förstår ju att mamma inte bryr sig.

Usch, not for me. Då är jag nog hellre vaken på natten..

Och den här kvinnan ska jag lita på?

Som ni ser har jag ju inte gjort så mycket. Don't fix it, if it aint broken typ. Jag är rädd att mer söndra än att jag härskar.

Hörs sen.

Fast blond.

En vanlig missuppfattning är att man tror att man tappar alla sina drömmar när man fått barn, eller försvinner som människa (fick höra "välkommen tillbaka" när jag var ute i fredags) alternativt byter ut hela sin personlighet.

Hmm, inte riktigt va? Däremot kan jag gå i god för att man får nya prioriteringar och andra erfarenheter.

Mina drömmar skiljer sig från det folk tror. Jag har alltid haft mycket press på mig (har jag känt själv) att prestera. Att lyckas. Att göra något viktigt. När jag gick i högstadiet fick jag höra att jag skulle bli statsminister en vacker dag. Pjuuuh! Vaddå prestige?

Jag har därför virrat till det i huvudet och trott att folks förväntningar på mig är detsamma som mina egna förväntningar. Ett av skälen till att jag valde helt fel gymnasielinje och således gick in i väggen. Det är först när jag blivit lite äldre som jag har förstått att jag inte behöver prestera för att duga. Att jag är bra som jag är.

Att förstå det är ju inte riktigt samma sak som att fatta. Jag tampas fortfarande med enorma mindervärdskomplex så fort jag träffar någon gammal vän. Jag tror att de tänker: "Jahaja här står hon som skulle bli så jävla grym och ha en sån fantastisk karriär och allt hon har presterat är bedriften att bli en ung mamma".

Mina egna drömmar inför framtiden är liksom lite svåra att luska ut, jag vet inte riktigt vad jag vill. Men jag vill ett par saker. Ett par enkla saker som jag tror de flesta drömmer om. Ett hus att bo i. Kanske ett par hästar, för det är trots allt det som är min riktiga hobby. Kanske ett eller två barn till. En jobb som gör mig glad och som gör att jag kanske kan åka på semester någon gång om året. Det hade ju vart nice att gifta sig någon gång med den man älskar, fast mest för den grymma bröllopsfestens skull.

Kalla det Svensson om du vill. Men varför skulle det behöva vara tråkigt? Varför måste allt vara så jävla prestigefyllt?

Min storebror är mitt helsyskon, vi har samma mamma och pappa. Min syster och jag delar samma pappa.

Min bror är pretto. Jag är ledsen bro, men det är du. Sinnessjukt pretto, fast det är väl jag med. Min bror är snäll, omtänksam, hjälper mig ALLTID, pratar för mycket, får för sig tre miljarder saker som han ska genomföra, genomför en av dessa tre miljarder saker. Min bror tänker för mycket, analyserar allt, ALLT, allt, allt. Min bror pluggar till jurist och vill rädda världen. Min bror bär palestinasjal och får tårgas i ögonen på klimatmöten. Min bror har en flickvän som är precis lika dan. Radikal, orädd och pratar till och med på inandningen. Min bror och hans flickvän gillar att göra oss andra obekväma genom att hångla på familjemiddagar. De hånglar alltid. När de inte pratar det vill säga. Har jag nämnt att de pratar mycket?

Jag älskar min bror, men han är också den som driver mig till VANSINNE. Typiskt syskon antar jag.

Min syster och jag är lika. Inte till det yttre, men vi är lika som personer. Pratiga (vi med), lite skeptiskt lagda, skrattar mycket, skämtar jämt. En sak skiljer oss åt rejält. Min syster kan göra det mesta. Hoppa bungyjump, tatuera sig, jobba på Roskilde 8 år i rad, backpacka i evigheter, få för sig att flytta till Paris ett par år, åka de värsta åkattraktionerna på nöjesfälten. Helt gränslös. Min syster och jag har inte alltid haft en relation. Det tog många försök och mycket tid att bygga den relation vi har idag. Min syster har en dotter som är 2,5 månad äldre än S, och det är fantastiskt roligt. Vi hänger ganska ofta nu för tiden och kan prata om det mesta. Hon är som jag. En mognare och mer rationell version av mig. Tro mig, de där sju åren märks. Det gör de faktiskt.