Jag funderade på vad jag skulle berätta om, vad jag haft för livsavgörande ögonblick. Ett var när en av mina bästa vänner dog, ett var när jag beslutade mig för att börja på folkhögskola, ett var när vi fick S.. Det blir nog den sista, fast min förlossningsberättelse är alldeles för lång för att plita ner här, den tickade in på 44 härliga timmar från första värk till hon var ute. Sen följde 5 fantastiska veckor då jag varken kunde sitta eller gå. Och nu kan jag inte ha sex. Härligt. Livets mirakel!

Det var fruktansvärt, jag ska inte ljuga. Jag trodde att jag skulle dö. Den smärtan går inte att beskriva. Det spelar ingen roll hur ont jag säger att det gjorde, ni kommer ändå inte fatta förrän ni är med om det själva. Bästa liknelsen är väl att det kändes som att bli påkörd av en buss. Typ.

Men när hon kom ut.. Wow. Hon var så perfekt. Hon är så perfekt, den lilla bråkstaken. Envis och förbannad från första stund. "Lik sin mor" säger N. Okej, jag kan ge honom det. Hon förändrade allt. Mitt liv, mina prioriteringar, mina mål, mina drömmar, mina vanor, mina smärtgränser.

Om jag gör om förlossningen? Jepp. Mer ungar ska vi ha, jag och N. Om vi håller ihop. Vilket jag hoppas och tror att vi gör. Men först ska jag bli klar med skolan. Så om fyra-fem år? Då kan vi bygga hus samtidigt.