Dag 15 - mina drömmar
När man surfar runt på de bloggar som har följt denna listan så konstaterar jag att de flesta har tolkat "mina drömmar" som de drömmar man drömmer om natten och inte det man drömmer om på dagen. Nattdrömmar intresserar mig så jävla lite, om jag ska vara ärlig. Jag har aldrig drömt särskilt mycket på natten och kommer sällan ihåg det i alla fall. När Stina-Lee skriver om hennes drömmar (S-L som jag för övrigt tycker om väldigt mycket) så DÖR jag av tristess och hoppar gärna dem inläggen. Därför tänker jag skriva lite om mina framtidsdrömmar.
En vanlig missuppfattning är att man tror att man tappar alla sina drömmar när man fått barn, eller försvinner som människa (fick höra "välkommen tillbaka" när jag var ute i fredags) alternativt byter ut hela sin personlighet.
Hmm, inte riktigt va? Däremot kan jag gå i god för att man får nya prioriteringar och andra erfarenheter.
Mina drömmar skiljer sig från det folk tror. Jag har alltid haft mycket press på mig (har jag känt själv) att prestera. Att lyckas. Att göra något viktigt. När jag gick i högstadiet fick jag höra att jag skulle bli statsminister en vacker dag. Pjuuuh! Vaddå prestige?
Jag har därför virrat till det i huvudet och trott att folks förväntningar på mig är detsamma som mina egna förväntningar. Ett av skälen till att jag valde helt fel gymnasielinje och således gick in i väggen. Det är först när jag blivit lite äldre som jag har förstått att jag inte behöver prestera för att duga. Att jag är bra som jag är.
Att förstå det är ju inte riktigt samma sak som att fatta. Jag tampas fortfarande med enorma mindervärdskomplex så fort jag träffar någon gammal vän. Jag tror att de tänker: "Jahaja här står hon som skulle bli så jävla grym och ha en sån fantastisk karriär och allt hon har presterat är bedriften att bli en ung mamma".
Mina egna drömmar inför framtiden är liksom lite svåra att luska ut, jag vet inte riktigt vad jag vill. Men jag vill ett par saker. Ett par enkla saker som jag tror de flesta drömmer om. Ett hus att bo i. Kanske ett par hästar, för det är trots allt det som är min riktiga hobby. Kanske ett eller två barn till. En jobb som gör mig glad och som gör att jag kanske kan åka på semester någon gång om året. Det hade ju vart nice att gifta sig någon gång med den man älskar, fast mest för den grymma bröllopsfestens skull.
Kalla det Svensson om du vill. Men varför skulle det behöva vara tråkigt? Varför måste allt vara så jävla prestigefyllt?
Kommentarer
Trackback
