När man surfar runt på nätet, diskuterar, kommenterar, analyserar på diverse olika forum/bloggar/grupper så är det alltid någon som drar fram det där citaten som man drar fram en full farfar under soffan, jävligt obehagligt. Oftast väljer jag att inte bemöta det alls, för jag känner inte att jag ska behöva "försvara mig" jämt och ständigt. Liksom de flesta mammor så känner jag att mitt föräldraskap angår ingen annan än mig själv.

Jag vill liksom inte bli associerad med "det där". När jag var yngre så var det bara trattar och spån som blev unga mammor. När jag läser micahs.se så tänker jag på hur oerhört ung hon är. På hur mycket hon har att lära om livet. Och då förstår jag helt plötsligt varför jag blir så betvivlad i mitt föräldraskap. Hur 30+ mammorna ser mig. Jag är helt säker på att de har rätt också. Jag är hundra procent säker på att jag hade gjort ett bättre jobb om jag hade varit äldre, och det är därför jag aldrig kommer förstå dem som säger att de "alltid har velat bli unga mammor". Jag har aldrig delat den drömmen även om jag är ung själv.

Om det är något jag har lärt mig, 22 år gammal, så är det att man inte kan styra över allt här i livet. Allt blir inte som man har tänkt sig. S var definitivt inte planerad. Självklart lika älskvard och önskvärd för det, men inte planlagd i mitt liv. Jag hade tänkt mig att bli mamma när jag hade gjort karriär, om ens då.

Man får ju ofta höra att man är dum som inte har skyddat sig. I vårat fall så skyddade vi oss. Troligtvis åkte p-pillret ner i toalettskålen med en svartbomben för mycket. Således är ju graviditeten en produkt av min ungdom och min dumhet, eftersom en äldre version hade gått hem innan den där shoten åkte ner i strupen. Eller kanske inte, vad vet jag.

Hur som helst, så är jag trött på det där jävla tugget om att unga mammor är så himla starka. Det krävs inte en stark människa för att bli gravid. Det krävs en oansvarig människa, alternativt en ganska full människa.

Jag är säker på att erfarenhet hade gjort mig till en god mor. Nu får jag hoppas att den erfarenhet och visdom jag har ackumulerat so far räcker, och att jag är god nog. Det är min största förhoppning. Att jag är en bra mamma till den jag älskar mest i världen, omständigheterna till trots.

Hjärtat i magen.

Obefintlig mage i v. 21+3

Växte till mig lite granna i v. 23+2

Oroa er inte, jag blev.. ehm.. lite större. Här i v. 38+6. Lägg gärna märke till outfiten.

Om jag inte får sova snart så dör jag. Mitt tålamod tryter. När ska det vända? Ju tröttare jag är, desto sämre morsa är jag. Jag kräver inte att hon ska sova perfekt. Men det hade vart skönt med en kväll som inte innebar magont för att behöva natta henne i timmar. Jag är så trött, nämnde jag det?

Nåväl, slutgnällt. I helgen får jag ju sova i alla fall. Och nu. Till alarmet drar igång 05.30. Suck.

- Gatlopp

- Spanska stöveln

- Spiktunna

- Tumskruv

- Skendränkning

- Kittlingstortyr

- Stympning

- Tumbindning

- Barn som får tänder

1. Okej, det gör ont att föda barn. Men det hade ju vart gött om någon kanske bara skulle ha nämnt hur dåligt man mår efteråt. Det pissar blod ur underlivet, man kan inte sitta/ligga/stå/gå utan att det känns som att livmodern håller på att ramla ut. För att inte tala om hur lång tid det håller på! Själv hade jag avslag i TRE MÅNADER efteråt. Stygn som kliar och stramar, tuttar som exploderar. Det kom minst sagt som en chock.

2. Hemorrojder. Förlåt pojkvän, sluta läsa här om det gör ont i själen. För er som inte vet vad det är så kan jag tala om att det är spruckna blodkärl i ändtarmsöppningen. Jepp. Jag kan fortfarande inte göra mina mest basala behov utan lite blod och smärta.

3. Man blir en fånig vekling av att föda barn som gråter till Extreme Home Makeover. Jo det är sant.

"Alla språng har ungefär samma kännetecken:
Först förbereder sig barnet för språnget och kan kräva extra uppmärksamhet och blir vad man lätt kallar för ”jobbig”. Man känner inte igen sitt barn och undrar vad som är fel, oftast är inget fel utan allt är exakt som det ska vara! Det är bara ack så jobbigt. Barnets jobbighet består oftast av att det inte känner igen sig själv heller och blir frustrerad och allmänt fnoskig. Det är i denna fas som matrutinerna ställs på huvud och barnet kan äta sämre. Sömnen är oftast det tydligaste tecknet, vissa barn går från hela nätter till att knorra och böka nätterna igenom. När det blir lite större kan man ibland ana att det blir blygt och tystlåtet.

Själva språnget kommer och jag går igenom effekterna i språng för språng, längre fram i texten.

Efter språnget kommer fasen där vi känner igen vårt barn igen, och nu med nya kunskaper! Barnet blir åter lugnt, harmoniskt, äter som det ska och sover som det ska. Frustrationen är som bortblåst och solstrålen är tillbaka."

Kan inte göra annat än att känna igen mig.

Inatt ska Turbo sova hos sin mormor och morfar för första gången. Jag är inte orolig, mina föräldrar är jättebra med henne, men jag har ångest ändå. Separationsångest. Kommer sakna henne så himla mycket. Det till trots så ska det bli skönt att sova ut.

Go lördag på er.

När man är lite yngre och får barn så får man blickar på sig. Jag får det i alla fall, men det kan också bero på att jag har ett lite runt och barnsligt utseende vilket kan få mig att se yngre ut än vad jag faktiskt är. Tjugoett år gammal.

Med de där blickarna följer också massa fördomar och förväntningar.

- Folk förväntar sig att man ska vara lägre medelklass.

- Folk förväntar sig att man inte ska ha gått ut skolan alternativt inte tycker om skolan.

- Folk förväntar sig att det inte finns någon pappa med i bilden.

- Folk förväntar sig att man är outbildad.

- Folk förväntar sig att man inte vet något om barn och barnuppfostran.

Därför tror jag att jag själv, och många andra med mig, jobbar extra hårt för att motbevisa dessa fördomar. Folk tror att man är en pantad unge, och därför gör man allt i sin makt för att vara den perfekta mamman.

Man lämnar nästan aldrig bort ungen fast man skulle behövt det/velat.

Man vågar nästan aldrig köpa något till sig själv för man vill inte bli klassad som egoist.

Jag känner att jag får en osäkerhet i mig själv som jag aldrig haft innan. Jag har kört mitt eget race och alltid stått upp för mina livsval, men nu känner jag att jag nästan kollar ner i marken när jag möter någon på stan. Jag känner att jag blir någon jag inte är, och det stör mig! Jag förstår ju själv att man inte kan vara perfekt, det kan ju ingen, och ändå är det vad jag strävar efter.

FAN! Jag måste sluta vara en liten tönt och bli mig själv i stället, göra vad jag vill. När jag var gravid så SKÄMDES jag till och med. Jag ville helst inte gå till offentliga platser.

JAG! SKÄMDES!

Skärpning.

Gammal bild på en tjej som inte skäms.

Lilla S är (och har alltid varit) svår att lägga på natten. Det ska bäras och vaggas och vyssjas och nappen ska vara i och nappen ska vara ute och hon ska ha lite mat och hon ska... Ja ni förstår ju. Man blir ju galen. Dessutom tar det i snitt två timmar att lägga henne och on top of that vaknar hon tre gånger per natt och ska ha mat.

Jag har blivit rekommenderad Anna Wahlgrens metod "sova hela natten", den ska tydligen vara jätteeffektiv. Men jag drar mig..

- Anna W rekommenderar att barn ska sova på mage trots att all forskning pekar på att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd. Man vet att det gör det. Det spelar ingen roll att ungen har andningslarm, det är jättesvårt att få liv i en liten som är drabbad. Jag vet för att min pappa är ambulanssjuksköterska och har åkt på många såna larm förr i tiden, de flesta barn dog tyvärr.

- Hon tycker även att man ska trycka ner ungens ansikte i kudden så att den fattar att den ska sova.

- Hon vill inte att man ska ta upp barnet när den skriker för då bekräftar man barnets rädsla.

Alltså, hur ska man lära sin unge empati med dessa metoder? Det enda ungen lär sig är ju att mamma skiter i dig och om du skriker, klart som fan att ungen till slut somnar för den förstår ju att mamma inte bryr sig.

Usch, not for me. Då är jag nog hellre vaken på natten..

Och den här kvinnan ska jag lita på?

Jag kan inte identifiera mig med de mammorna för jag är vuxen. En ung vuxen, men ändock en vuxen. Jag har ett stabilt förhållande, jag har en utbildning, jag har en lägenhet, jag har en egen ekonomi, jag har ett körkort, jag har ett tankesätt som går mer hand i hand med en vuxens än ett barn.

Det gör mig då jävligt förbannad när jag träffar äldre som förutsätter att jag är ett barn. När jag hade min sista kontroll hos barnmorskan så hade jag inte gått upp i vikt på två veckor (inte helt ovanligt när man går över tiden med just två veckor). Barnmorskan sa då till mig att äta mer eftersom annars plågade jag mitt barn. Mitt barn behövde näring sa hon. Jag försökte övertyga henne om att jag åt som en häst. Och nyttigt dessutom! Men hon hade redan bestämt att jag var en dum unge som inte ville bli tjock. Hon kollade på mig med misstro. Jag kan lova att hon inte hade haft samma misstro om jag varit 35.

Mötte en tant i hissen för ett par veckor sen. Första gången såg hon på mig som om jag hade snott S. Andra gången tog hon mod till sig och frågade.

Tant: Är det ditt barn?

Jag: Ja.

Tant: Får jag fråga hur gammal du är?

Jag: Det har du faktiskt inte med att göra.

Tant: Ja.. Jag antar att vem som helst får skaffa barn nu för tiden.

Vad fan är det för fel på folk?

Idag är det BVC och föräldragrupp som gäller. Jag har en riktigt skön föräldragrupp, inte en enda mamma i trettioårsåldern. Även om alla är under trettio så är det naturligtvis jag som är yngst. Och den enda som inte bygger hus. Och har en begagnad barnvagn. Och har en begagnad.. Allt.

Förlåt där ljög jag. Min åkpåse till vagnen är inte begagnad och vissa kläder har jag fått.

Jag skulle gärna vilja vara cool och säga att vi köper begagnat för att undvika skadliga gifter i tyger och minska mitt ekologiska fotavtryck, men då skulle jag ju också ljuga. Vi köper begagnat för att kunna ha lyxen att betala elräkningen.

Nästa kiddo ska jag ha när jag är utbildad och jag och N bor i vårt nybyggda hus i skogen!