?
Är det bara jag som garvar när jag ser detta?
Hej hej, jag är en liten flicka. Nu vet alla det. Det är jätteviktigt. Så ingen tror att jag är en pojke. *hemska tanke*
Livet går i vågor min lille vän
Det här med feminism alltså. Jag är och har alltid varit och kommer alltid att vara en feminist. Min övertygelse och min ilska inför orättvisor är för stark för att bara ignorera. Men livet går upp och ner och ibland känner jag att jag orkar fan inte ta den diskussionen. Som feminist är man ju ständigt ansatt av massa fördomar, massa puckon som inte insett att samhället är uppdelad i en tydlig könsmaktordning och dessutom massa bakåtsträvande tokar som tycker att "feminister bara klagar". Håll käft och var glad för det du får. Typ.
Och ibland blir det bara som en enda stor suck och då känner jag att jag får kapitulera inför att hela samhället trycker in mig i en mall, och då är jag inom mallen en tag. Snäll (nja, okej), kvinnlig, omhändertagande, sexig, tyst, ej ifrågasättande och allmänt kvinnligt passiv.
Det gör mig jävligt ledsen att jag inte alltid har orken att vara.. mig själv. Att jag är nån jävla prinsessa, när jag egentligen bara vill vara en cowboy.
Här är jag jävligt mig själv. Fuck you liksom, jag har precis pressat ur en melon ur ett sugrör.
Men om hon bara har rosa på sig så vet man ju att hon är en tjej.
S är nästan exakt 6 månader i dagarna, och jag inser mer och mer att barnuppfostran är tamejfan inte lätt. Det var simpelt att vara idealist och raljera när man var 18 år och säga att "när jag får barn då ska jag minsann".
Det är skrämmande vilket bemötande S får bara för att hon är tjej. Jag kickade bakut när de satte en liten rosa rosett på hennes huvud när hon föddes. "Sehär, du har fått en tjej, nu vet alla och behöver inte fråga". Åh. Tack. Verkligen. Kläder vällde in från vänner och bekanta. Rosa, rosa, rosa. Det är fine, rosa kan vara fint, men det känns inte helt okej att BARA sätta på ungen rosa, för att inte tala om hur tråkigt och enkelspårigt det är med rosa.
Min unge ska få möjligheter i livet som jag själv inte hade, och där ingår alla regnbågens färger. Även rosa. Som LD tjötar om ständigt, genus handlar inte om exkludering utan inkludering.
Men min största allergi, förutom när folk pratar med "tjejrösten" till henne, är när människor kallar henne "lilla prinsessan". Inte bara henne, utan människor över lag som kallar sina barn prins/prinsessa. Då har man inte tänkte längre än nästippen. Vad följer med dessa smeknamn? Jo.
En prinsessa är en passiv, vacker kvinna som sitter i ett torn och väntar på att en man ska rädda henne. En prinsessa har inga egentliga egenskaper förutom att vara drömkvinnan. En prinsessa är inte ens något man kan bli, det är något man föds till. Mja, om man inte heter Mette-Marit då förstås.
En prins är en aktiv, vacker man vars enda mål och motiv är att vara hård, chivaleresk och rädda kvinnor hela jävla dagarna.
Snälla, nån måtta får det vara. Att kalla sin dotter prinsessa må vara en liten grej, men som förälder måste man vara en motpol till samhällets könsstöpning.
NÄ-HÄ?
Pris till Captain Obvious.
