Min storebror är mitt helsyskon, vi har samma mamma och pappa. Min syster och jag delar samma pappa.

Min bror är pretto. Jag är ledsen bro, men det är du. Sinnessjukt pretto, fast det är väl jag med. Min bror är snäll, omtänksam, hjälper mig ALLTID, pratar för mycket, får för sig tre miljarder saker som han ska genomföra, genomför en av dessa tre miljarder saker. Min bror tänker för mycket, analyserar allt, ALLT, allt, allt. Min bror pluggar till jurist och vill rädda världen. Min bror bär palestinasjal och får tårgas i ögonen på klimatmöten. Min bror har en flickvän som är precis lika dan. Radikal, orädd och pratar till och med på inandningen. Min bror och hans flickvän gillar att göra oss andra obekväma genom att hångla på familjemiddagar. De hånglar alltid. När de inte pratar det vill säga. Har jag nämnt att de pratar mycket?

Jag älskar min bror, men han är också den som driver mig till VANSINNE. Typiskt syskon antar jag.

Min syster och jag är lika. Inte till det yttre, men vi är lika som personer. Pratiga (vi med), lite skeptiskt lagda, skrattar mycket, skämtar jämt. En sak skiljer oss åt rejält. Min syster kan göra det mesta. Hoppa bungyjump, tatuera sig, jobba på Roskilde 8 år i rad, backpacka i evigheter, få för sig att flytta till Paris ett par år, åka de värsta åkattraktionerna på nöjesfälten. Helt gränslös. Min syster och jag har inte alltid haft en relation. Det tog många försök och mycket tid att bygga den relation vi har idag. Min syster har en dotter som är 2,5 månad äldre än S, och det är fantastiskt roligt. Vi hänger ganska ofta nu för tiden och kan prata om det mesta. Hon är som jag. En mognare och mer rationell version av mig. Tro mig, de där sju åren märks. Det gör de faktiskt.