Dag 06 - om det här vore min sista dag
Det är egentligen löjligt att ponera det här scenariot för om jag skulle dö så lär jag ju antingen vara inkapabel att utnyttja min sista dag (läs: fastspänd i en sjuksäng) eller så skulle jag inte vetat om att det var just min sista dag.
Om det i stället varit så att jorden skulle "gå under" och USAs president gör någon fantastisk hjälteaktion för att stoppa det (sett för många actionrullar), så lär ju inte allmänheten få veta det i alla fall. Allra minst skulle jag vara tillfrågad, jag har ingen expertkunskap alls i ämnet.
Men om, OM, jag hade vetat om det så hade jag nog satt ett skott i skallen. Helt ärligt.
Man måste bara älska måndagskvällar och Ma...
Man måste bara älska måndagskvällar och Maria Montazami (som för övrigt lär vara ett taget efternamn??).
Dag 05 - vad är kärlek?
Det är nu det blir lite besvärligare. Ett tungt ämne. Från mat till heavy shit. Vad skriver man här liksom? Jag är tjugoett, vad vet jag? Jag kan ju skriva vad jag iakttagit so far i alla fall. Lite sanningar.
Jag känner par som bråkar hela tiden. Som varje dag tjafsar och fightas och motarbetar och stretar och försöker förändra varandra. Det finns ingen poäng i det. Att ha ett förhållande där man inte accepterar varandra är inget förhållande. Det är ett krig.
Man ska aldrig vara säker. Bara för att jag och N har en dotter ihop så innebär inte det att allt är klappat och klart. Det är nu man måste jobba för det. Det finns inga garantier. Man ska inte lova varandra för alltid.
MEN om man inte går in med inställningen "vi ska vara tillsammans resten av våra liv" så kan man lika väl skita i det.
Man ska inte vara ihop med skitstövlar. Punkt.
Man kan älska varandra hur mycket som helst, men sekunden man får ett barn så försvinner alla andra kärlekar i periferin. S > allt. Jag lovar. Okej det låter jätteklyshigt och mammigt och äckligt, men det är faktiskt så.
Dag 04 - vad bjuder jag på för mat? (lite försenat)
Helst av allt så bjuder jag inte på mat. Alls. Jag är förskräckligt dålig på att laga mat och om sanningen ska fram så är det nog mer Ns talang. Då och då slinter jag och får i någon krydda i maten som råkar göra det gott, men det tillhör mer ovanligheterna.
Jag har ingen känsla för proportioner. Om jag gör lasagne så överdoserar jag alltid bechamelsåsen för jag tycker egentligen att den är godast. Jag tycker inte om kött så mycket, om jag skulle få välja så skulle vi äta quorn varje dag här i hushållet. Tyvärr får jag inte välja.
Jag har dock en paradgren. En rätt som jag är grym på. Rätten är visserligen av ett sådant slag att man inte kan misslyckas. Varma smörgåsar med kantarellstuvning på. Äg.
Dag 03 - mina föräldrar
Mina föräldrar är märkliga människor på många sätt. Nja, där ljög jag. Inte min mamma, hon är rätt normal. En bra mamma, omtänksam och ställer upp. Är snäll och rolig och gör roliga saker ihop med mig och S.
Min pappa däremot.. Han är en märklig man. Känslomässigt och fysiskt misshandlad av sin mor har satt djupa spår i honom. Han har svurit sedan barnsben att uppfostra oss exakt tvärtemot han själv blev uppfostrad. Det har inneburit att han gett oss mycket fria händer, aldrig några måsten och aldrig lagt en hand på oss.
Min pappa däremot.. Han är en märklig man. Känslomässigt och fysiskt misshandlad av sin mor har satt djupa spår i honom. Han har svurit sedan barnsben att uppfostra oss exakt tvärtemot han själv blev uppfostrad. Det har inneburit att han gett oss mycket fria händer, aldrig några måsten och aldrig lagt en hand på oss.
Min pappa är mannen som sa till mig att skolka för att köpa Bruce Springsteenbiljetter. Han hävdar bestämt att han kom ihåg sin egen förlossning. Han skrattar ofta och mycket. Han är snabb i käften och har en åsikt om allt. Vi är rätt lika där. Pappa är en gammal hippie som troligtvis drack och rökte lite för mycket gräs i sin ungdom. Han är mannen som stadgade sig först när han mötte min 10 år yngre mor. Han får andnöd i stan och måste bo på landet för att inte få SVES (superventrikulära extraslag).
Jag älskar dem. De är bäst. Om jag ger S hälften så bra uppfostran så får jag säga att jag lyckats. De är speciella, men det är människor och mina föräldrar.
Dag 02 - min första kärlek
Jag och Lady Dahmer har vissa likheter. De är få, men de finns där. Att vi blir kära i allt och alla hela tiden är något vi har gemensamt. Kär.. nja, det är väl att ta i. Men jag älskar ju människor! Det finns något intressant i alla och jag kan lätt föreställa mig med olika människor. Jag och han.. hmm tänk om..
Det är skillnad på denna extremt tillfälliga betuttning (som brukar gå över efter ett par timmar eller ett par dagar) och att älska någon. Det händer mycket sällan och är varaktigt. Alla de jag älskat, älskar jag fortfarande på ett eller ett annat plan. Att älska är ju trots allt en stor skillnad från att vara kär. När jag älskar någon så kan jag inte bli kär i någon annan. Omöjligt, har prövat, funkar inte. Just nu älskar jag N och har inte tittat åt någon annan sen vi träffades.
Min första kärlek var, såhär i efterhand, inte en så kär lek (heh heh). Vi träffades när jag var 15 och hade ett on/off förhållande i två år. I början var allt bra och han var väldigt snäll. Eller.. var han det? Jag var väldigt oerfaren och naiv vilket han utnyttjade till max och fick mig att gå med på grejer jag egentligen inte ville. Det är inte lätt att vara tonårstjej och ha en så karismatisk pojkvän. Han var äldre, naturligtvis.
Jag ska inte dra ut på denna historien, poängen är att han färgade alla förhållanden jag haft sen dess. Han låg med mina "vänner", han knarkade, han fick depressioner, han bröt mot lagen jämt och ständigt, han utnyttjade mig och han älskade mig. Sade han. Han sa också att han behövde mig och att jag inte fick göra slut för då tog han livet av sig. Jag var det enda fina i hans värld.
Så småningom tog det slut och mig veterligen så lever han än idag, inte ens ett självmordsförsök ligger i hans bagage. En tillfällig homosexuell period dock, men det gick nog över det med. Han har flickvän och två barn nu, väldigt söta båda två.
Det tog slut sista gången när han förbjöd mig att göra något jag ville. Han förbjöd mig att åka till Hultsfred. Jag åkte i alla fall (han följde efter, galen av svartsjuka) och där hade jag sex med en snygg, sex år äldre, tatuerad kille. Revengesex. Det bästa jag gjort i hela mitt liv (inte sexet alltså, det var i ett smutsigt tält och var kladdigt och varmt och alkoholiserat). Sen dess har jag aldrig sett tillbaka.
Här är han. Exet aka The Basterd Who Destroyed My Life. Han skaffade tatueringar sen. Misstänker att det är pga någon slags mindervärdskomplex inför revengesexet.
Undra hur många gånger jag kört över den h...
Undra hur många gånger jag kört över den här jävla tröskeln? Kan man sömnträna en 4 månaders eller? Gah!
Dag 01 - presentera mig själv
Mitt namn är.. ja, kalla mig indiemorsan. Det blir lättast så. Jag heter något annat egentligen (of course), men det blir så krångligt om jag bjuder in alla.
HÄJ HÄR Ä MITT LIV! Kliv gärna in och kissa på soffan, sätt er på mig, tjoho, kom igen här är jag!
Nej. Jag är inte hemlig. Vem som helst med lite goda googlingskunskaper kan ta reda på vem jag är. Och jag lägger ju ut mitt liv här, så ni ska se att det är verkligt, så särskilt hemlighetsfull kan man ju inte kalla mig. Jag skriver bara inte mitt namn.
Jag är mamma. Ett epitet jag aldrig trodde att jag skulle få. Jag är flickvän. Också ett epitet jag betvivlade att jag skulle kunna behålla.
Jag har humor, det måste man ha för att överleva. Jag är rätt hård, på utsidan alltså. Men egentligen är jag känslig och mjuk. Jag tänker mycket på andra, på människor jag tycker om. Jag älskar att prata med mina vänner. Att få vara ett stöd till de man älskar är viktigt. Viktigast. Men jag har inget tålamod med människor som inte ger mig samma hövlighet.
Jag har ingenting till övers för idioter. Jag kan inte kommunicera med dumma människor och jag har inte tålamod att ens låtsas. Jag hatar människor som beter sig som offer, kanske för att det var så jag hanterade livet förr.
Jag tror alltid alltid alltid att jag har rätt, och när jag har fel så har jag fortfarande rätt. På något sätt.
30 dagar, 30 inlägg.
Snott från Lady Dahmer. En av mina favoritbloggare. Läs. She's fucking crazy.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Mitt favoritplagg
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Vardagslyx
Dag 14 – Självporträtt
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Hur muntrar jag upp mina vänner?
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – Min bästa grimas
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Mitt favoritplagg
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Vardagslyx
Dag 14 – Självporträtt
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Hur muntrar jag upp mina vänner?
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – Min bästa grimas
Vaddå håravfall? Vad menar du?
Vaddå håravfall? Vad menar du?
Vem är ungen i vår fotoram egentligen? Den...
Vem är ungen i vår fotoram egentligen? Den har kikat fram där i en månad och inget sker för att den ska ersättas av.. ptjaaa, förslagsvis vår egen?
Meningslösa inlägget 2.0
Den vanligaste frågan jag får från mina jämnåriga och yngre kompisar handlar om hur kroppen ser ut efter man fött barn. Inte en enda av mina äldre vänner har frågat detta. Jag har personligen alltid brytt mig mycket om hur jag ser ut och det gör jag fortfarande, men på en hälsosam nivå.. Nu.
Innan jag blev gravid så vägde jag ca 59-61 kg. Nu väger jag 60 blankt. För er som inte vet vem jag är (alltså alla utom två stycken, hej cissi och johan) så är S alltså 3 och en halv månad gammal. Under min graviditet gick jag upp ca 12 kg. Jag är alltså smal igen, väldigt skönt. Det är inte svårt att komma tillbaka till sin gamla vikt om man äter vanlig mat och rör på sig. Att få tillbaka sin gamla kropp igen däremot kommer aldrig att ske. Bara att glömma, släpp den tanken. Magen är som ett dragspel, låren, sidorna och magen är fulla av bristningar, brösten är sjyssta men har en helt annan konsistens från hormonerna och amningen. Det går inte att komma undan. När man bara accepterat att man blir äldre och att den ungdomliga kroppen inte är konstant hela livet så blir man ganska nöjd ändå. Jag är det i alla fall.
Vem bryr sig? Min kille? Skulle inte tro det. Killar på beach 2011? Kanske, men jag bryr mig ju inte. Något man inte fattade innan man fick barn var hur lite man bryr sig om såna saker. Barn ger verkligen perspektiv. Ursäkta meningslösa inlägget 2.0.
Problem: ungen pillar ut nappen. Lösning: ...
Problem: ungen pillar ut nappen. Lösning: ungen sover med vantar. Man får inte vara dum!
Age - just a number?
Jag är ju lite yngre än andra mammor, det märker jag. Jag har annan humor, andra referenser i mitt liv, en annan uppväxt, ett annat utseende. Jag känner mig inte som en ung mamma. En ung mamma för mig är 16 bast, bor hemma hos mamma och pappa och är ett barn. Ett barn som fått ett barn och tvingats ta ansvar. Inte ett barn som blivit vuxen, ett barn fortfarande.
Jag kan inte identifiera mig med de mammorna för jag är vuxen. En ung vuxen, men ändock en vuxen. Jag har ett stabilt förhållande, jag har en utbildning, jag har en lägenhet, jag har en egen ekonomi, jag har ett körkort, jag har ett tankesätt som går mer hand i hand med en vuxens än ett barn.
Det gör mig då jävligt förbannad när jag träffar äldre som förutsätter att jag är ett barn. När jag hade min sista kontroll hos barnmorskan så hade jag inte gått upp i vikt på två veckor (inte helt ovanligt när man går över tiden med just två veckor). Barnmorskan sa då till mig att äta mer eftersom annars plågade jag mitt barn. Mitt barn behövde näring sa hon. Jag försökte övertyga henne om att jag åt som en häst. Och nyttigt dessutom! Men hon hade redan bestämt att jag var en dum unge som inte ville bli tjock. Hon kollade på mig med misstro. Jag kan lova att hon inte hade haft samma misstro om jag varit 35.
Mötte en tant i hissen för ett par veckor sen. Första gången såg hon på mig som om jag hade snott S. Andra gången tog hon mod till sig och frågade.
Tant: Är det ditt barn?
Jag: Ja.
Tant: Får jag fråga hur gammal du är?
Jag: Det har du faktiskt inte med att göra.
Tant: Ja.. Jag antar att vem som helst får skaffa barn nu för tiden.
Vad fan är det för fel på folk?
Måndag morgon.
Ingen inspiration, bara massa snö. Såg Harry Potter 7.1 igår. Hedwig och Dobby dör. Det visste ju jag eftersom jag har läst böckerna 18 gånger (minst)(vilken parantesblogg detta är) men det visste inte min man eftersom han "inte lyckats läsa klart sista boken".
Alltså. Mannen som ger sig på Shantaram och Coq Rouge klarar inte Harry Potter. Det är ju trots allt inte jätteavancerat.
Kärlek.
Hittade en bild på S i magen. Underbara unge. *Mammamysbloggfnissfnissfredagsmyyyyyystacosidol*
TGIF.
Idag är det fredag vilket betyder att min sambo kommer hem! Han bor i en annan stad och pluggar på veckorna. På söndag ska vi ha barnfri dag, det är vi värda! Jag skiter i vad ni tycker (alla ni åtta läsare) men ibland måste man bara lämna bort ungen och få vara lite ifred. Eftersom N inte vet att jag har den här bloggen (eftersom jag har skrivit vad han ska få i julklapp här, oj) så blir det nog inte så mycket bloggat här. Ni kan ju alltid läsa min favoritblogg i stället! http://lailaaziz.blogg.se. Hon är så smart. Älskar allt hon skriver. Speciellt när hon googlat bilder och skrivit tre ord under eller över. Eller när hon tar webcambilder (fyra likadana i rad) på sig själv och skriver meningslösa saker hon tänker under. Eller kanske hennes videobloggar där hon tar på sig läppglans!
Fast bäst är nog ändå hennes relations- och självförtroende råd. Laila Aziz får mig att växa som människa!
(Fun fact: Laila Aziz är fortfarande tjock. Lata jävel.)
Körs i bröten!
Ja, det är så vi säger i Västra Götaland. Vad hände? Jag gick hemifrån och hade två läsare (jag själv och min kompis Johan) och när jag kom hem så har jag helt plötsligt ÅTTA FUCKING STYCKEN! Herregud, snart hamnar jag nog på listan för mest aktiva och sen får jag guldpennan på Blogawards och sen blir jag bästis med Kissie och sen.. Nä, inte riktigt va? Men kul ändå.
Idag på föräldragruppen (där vi mest pratade nakenhet och mammakropp) så hade vi information om trafiksäkerhet. Riktigt nyttigt faktiskt, man vill ju inte att lillkorven ska råka ut för något bara för att jag vart dum nog att utsätta henne för fara. S var på superhumör och charmade alla och avfyrade leenden till höger och vänster (vem bytte ut min surbebis?). Vi snackade även barnstolar, då blev S sur. Hon hatar barnstolar. Och bilar och hjul och rattar och allt som har med bilar att göra. Någon barnhavande som har tips på hur man gör bilfärden uthärdlig när man hör "wääh wääh wääh" hela tiden?
Jag vill också ha fina Lundmyhrplagg.
Natten har varit underbar. S ville ha mat en gång och somnade direkt efteråt. Love it. Mycket kan man säga om att ge ersättning men det är gött att slippa knö i en säng och amma i sömnen.
Idag är det BVC och föräldragrupp som gäller. Jag har en riktigt skön föräldragrupp, inte en enda mamma i trettioårsåldern. Även om alla är under trettio så är det naturligtvis jag som är yngst. Och den enda som inte bygger hus. Och har en begagnad barnvagn. Och har en begagnad.. Allt.
Förlåt där ljög jag. Min åkpåse till vagnen är inte begagnad och vissa kläder har jag fått.
Jag skulle gärna vilja vara cool och säga att vi köper begagnat för att undvika skadliga gifter i tyger och minska mitt ekologiska fotavtryck, men då skulle jag ju också ljuga. Vi köper begagnat för att kunna ha lyxen att betala elräkningen.
Nästa kiddo ska jag ha när jag är utbildad och jag och N bor i vårt nybyggda hus i skogen!
Summa summarum: en läsare.
Hinkar i mig kaffe så starkt att jag får lockar i nacken. Vilken natt! S sov visserligen mellan 20-08.. Eller sov och sov, om runtgruffande och vaknande och ett och annat panikskrik (pga napptappning) då och då giltas som att sova. Men nu känns det lite coolare. Kaffe är bra. Ett tag var jag så frustrerad att jag skrek besinningslöst in i kudden. Det blev alltså inte bättre, för de som undrar. Tur att hon är så förbannat glad och mysig när hon vaknar. Man kan inte annat än bli kär i den ungen (sa hon helt opartiskt och objektivt).
Kollade på min statistik. En läsare. Det är jag som är läsaren för övrigt. Det känns befriande på något sätt. Som att sjunga svinhögt när man är ensam i skogen. Jag har haft en blogg innan, tänker inte länka. Den urartade. Jag skrev i nästan tre år och hade en gedigen läsarkrets av sköna människor som gav härliga kommentarer. Tills jag blev gravid. Oh My God, folk kan verkligen inte bete sig. För många läsare, för många åsikter och för många idioter. I och med att alla visste exakt vem jag var så kunde jag inte skriva varken privat eller personligt, så jag lade ner. Ville inte utsätta lilla S för det.
Men nu! En läsare! MOI! Skönt.
Internationella lägga-sig-i-dagen.
Ibland blir man lite irriterad på folk. Som idag. Jag och S hade vart och handlat. Pust. Handla med barnvagn, i sig, är ett enda stort pust. Trängas med folk, släpa barnvagn, släpa korg, underhålla rastlös unge osv osv. Ni fattar.
Efter denna pust var det dags att ta bussen, som naturligtvis är full och dessutom ska två andra barnvagnar på. Jag hamnar längst bak naturligtvis, vilket inte direkt är en fördel. Efter en stund hör jag följande konversation bakom min rygg, som förs av två kärringar.
1: Jasså, man ska åka gratis? (ovanligt högt, för mina öron att höra)
2: Fniss fniss.
1: JASSÅ MAN SKA ÅKA GRATIS?!
2: Ja man får tydligen det bara för att man har barn.
1: Ja typiskt mammor att inte betala för sig, fy fan alltså.
2: Ja tänk på oss andra som betalar med våra surt förvärvade.
Jag: Faktum är att jag har en smsbiljett, men jag känner att det gynnar ingen här i bussen att jag ska tränga mig fram för att visa den och busschauffören ser ju inte direkt intresserad ut, men du kanske vill kolla den?
Båda ser ut som att de svalt tungan. Kärringjävlar.
Man måste börja någonstans.
Underligt sätt att börja en blogg kan tyckas, men ni kan inte ana vad min pojkvän ska få i julklapp!
Call of Duty Black Ops.
N's drömspel.
Tydligen megacoolt.
Vad fan vet jag? Men han har tjatat hål i öronen på mig om hur ballt det är, så jag får väl offra vår gemensamma tid för hans xbox. Vad gör man inte för sin kära.. Nämnde jag att N är en riktig tönt?
Om vi hade gått i högstadiet ihop hade jag, utan tvivel, mobbat honom.
Godnight.
