- Jag tror att jag håller på att bli lite deppig av allt tjafs med det här. Det tar liksom aldrig slut. Är vi vänner? Är vi inte vänner? Vafan vill du egentligen? Varför säger du att jag snackar skit? Varför snackar du själv skit? Herregud. Kan det inte bara ta slut? Jag orkar inte gå och tänka på detta varje dag, jag vill kunna leva mitt liv och inte deppa ihop. Jag vill inte lägga mer känslor på detta. Jag är trött på att vara ledsen.

- Min man är i Arvidsjaur. Vilket bidrar ännu mer till känslorna angående punkt ett. Jag saknar honom. Dessutom är jag sömndepraverad och hade njutit groteskt mycket av en sovmorgon. Eller i alla fall en dusch.

Bra:

- Mitt barn är en solstråle! Ett charmtroll som flörtar med alla och som man kan ha med sig över allt. Bara ta ungen på armen och traska iväg mot valfri destination. Idag innebar det fika och barnvagnspromenad med Emelie och Millah och sedan lite häng hos Malin med man. Hon bara hänkar på. Nu är hon dock otroligt trött och har däckat. Hon somnade nästan på skötbordet när jag tog på henne pyjamas. Och DET, mina vänner, är inte dåligt för S aka "barnet som hatar att sova".

- De vänner som jag faktiskt har kvar. De är inte så värst många, men de är trogna. De finns alltid där.

- SOLEN! Jag bor ju som bekant i Sveriges regnigaste stad, så SOL och VÅR är välkommet. Fast riktig vår är det inte förrän de sopat bort gruset från asfaltsvägarna. Då mår man!

Solkatten herself.

Sen jag fick barn, och till viss del innan dess, så har min hy blivit dålig. Den är torr, finnig, pormaskig, oren. Jag har alltid varit känslig mot starka ämnen i ansiktet och kan till exempel inte använda för starka tvålar och schampoon för då får jag utslag. Min hy är alltid fnasig, förutom på sommaren. Då kan den bli tillfälligt bättre.

Det fanns en tid då min hy var felfri. Troligtvis var detta innan min hormonbalans blev rubbad, stressen blev för stor och jag öste kemikalier på den jämt och ständigt.

Hur gör man då rent ansiktet? Olja. Det kanske låter konstigt att bekämpa dålig hy med olja, men det är rätt logiskt om man tänker efter. Om man ständigt försöker torka ut sina finnar med alkohol och kemikalier så försöker ju kroppen kompensera detta genom att producera ständigt MER olja. Det blir liksom en ond cirkel.

Exempel på andra nyttiga ämnen man kan ha i sitt ansikte är honung, solrosolja, risinolja, bikarbonat, avokadoolja, aloe vera (ren!), äppelcidervinäger, askorbinsyra och VATTEN naturligtvis. Jag ska ge detta en månad eller två, det tar ju ett tag för huden att normalisera sig. Först fattar den troligtvis ingenting och jag kanske får en period med mer orenheter, men såsmåningom är målet att jag ska få en grym hy.

Öhm, hoppas jag. Plis.

Indiemorsan, typ 15 år. Perfekt hy.

Jag har liksom ingen kvar som förstår mig såsom du.

Jag har blivit dumpad. Inte av min kille alltså, utan detta är fan värre. När det tar slut med en kille så är det ju fruktansvärt. Hjärtekrossande. Det suger helt enkelt.

Jag har blivit dumpad av en av mina bästa vänner. Vi har varit bästa vänner i nästan 10 år. Fy fan. Det bräcker samtliga av mina förhållanden utan några problem.

Det började gradvis. När jag outade min graviditet så var det bara: "ÅÅÅÅH gumman, helt fantastiskt, jag kommer älska den här ungen, detta kommer bli så bra".

Ju mer gravid jag blev desto glesare blev det mellan träffarna, och varje gång vi träffades så pratade hon bara om sig själv och om hon pratade om mig så var det bara om bebisen i magen. Som om jag VAR min graviditet.

När jag hade fått S så var hon arg för jag inte hade hört av mig (som om jag orkade ha en löpande kommentar från min förlossning), och när jag orkade höra av mig efteråt så sa jag att vi får bestämma en dag vi kan ses, men just nu orkar jag inte. Tror ni hon respekterade det? Näpp. Helt plötsligt plingade hon på dörren och sa "jag kunde inte hålla mig, fniss fniss". Och där stod jag, med risk för framfall, blod längs benen, mjölk som sprutade ur brösten, baby blues så det bara skrek om det och ett kolikbarn som bara skrek. Sugen på besök.

Efter det så hälsade hon väl på någon gång och sen dröjde det alltmer sällan och nu har hon inte sett S på tre månader. Glöm inte att detta är min bästa vän vi snackar om.

Jag har försökt få kontakt, men hon verkar inte intresserad. Spelar blasé och låtsas som att det är jag som varit en dålig vän och inte hört av mig.

Hon har dock en trevlig vana av att håna gravida kvinnor och barn på Facebook. Skriver om hur rolig hennes gravida syster ser ut naken och raljerar över att hon inte vill bli ung mamma och det är visst bara hon och hennes kille som fortfarande bara övar på att göra barn. FNYS.

Tänk om folk visste att hon skulle vart mamma idag om bara hennes förra snubbe inte hade vart ett sånt jack ass? Man kanske inte ska kasta sten i glashus.

Indiemorsan och vinnaren av sämsta kompispriset 2010.

Ja.. Man behöver ju faktiskt inte läsa om det inte passar. Anledningen till att jag inte lägger ut så mycket bilder på S och N är enkel. Det är inte de som skriver blogg. De har inte bett om uppmärksamhet. Jag vill inte exponera dem när det inte är något som de frågat efter.

Hörs sen.

Fast blond.

En vanlig missuppfattning är att man tror att man tappar alla sina drömmar när man fått barn, eller försvinner som människa (fick höra "välkommen tillbaka" när jag var ute i fredags) alternativt byter ut hela sin personlighet.

Hmm, inte riktigt va? Däremot kan jag gå i god för att man får nya prioriteringar och andra erfarenheter.

Mina drömmar skiljer sig från det folk tror. Jag har alltid haft mycket press på mig (har jag känt själv) att prestera. Att lyckas. Att göra något viktigt. När jag gick i högstadiet fick jag höra att jag skulle bli statsminister en vacker dag. Pjuuuh! Vaddå prestige?

Jag har därför virrat till det i huvudet och trott att folks förväntningar på mig är detsamma som mina egna förväntningar. Ett av skälen till att jag valde helt fel gymnasielinje och således gick in i väggen. Det är först när jag blivit lite äldre som jag har förstått att jag inte behöver prestera för att duga. Att jag är bra som jag är.

Att förstå det är ju inte riktigt samma sak som att fatta. Jag tampas fortfarande med enorma mindervärdskomplex så fort jag träffar någon gammal vän. Jag tror att de tänker: "Jahaja här står hon som skulle bli så jävla grym och ha en sån fantastisk karriär och allt hon har presterat är bedriften att bli en ung mamma".

Mina egna drömmar inför framtiden är liksom lite svåra att luska ut, jag vet inte riktigt vad jag vill. Men jag vill ett par saker. Ett par enkla saker som jag tror de flesta drömmer om. Ett hus att bo i. Kanske ett par hästar, för det är trots allt det som är min riktiga hobby. Kanske ett eller två barn till. En jobb som gör mig glad och som gör att jag kanske kan åka på semester någon gång om året. Det hade ju vart nice att gifta sig någon gång med den man älskar, fast mest för den grymma bröllopsfestens skull.

Kalla det Svensson om du vill. Men varför skulle det behöva vara tråkigt? Varför måste allt vara så jävla prestigefyllt?

Min storebror är mitt helsyskon, vi har samma mamma och pappa. Min syster och jag delar samma pappa.

Min bror är pretto. Jag är ledsen bro, men det är du. Sinnessjukt pretto, fast det är väl jag med. Min bror är snäll, omtänksam, hjälper mig ALLTID, pratar för mycket, får för sig tre miljarder saker som han ska genomföra, genomför en av dessa tre miljarder saker. Min bror tänker för mycket, analyserar allt, ALLT, allt, allt. Min bror pluggar till jurist och vill rädda världen. Min bror bär palestinasjal och får tårgas i ögonen på klimatmöten. Min bror har en flickvän som är precis lika dan. Radikal, orädd och pratar till och med på inandningen. Min bror och hans flickvän gillar att göra oss andra obekväma genom att hångla på familjemiddagar. De hånglar alltid. När de inte pratar det vill säga. Har jag nämnt att de pratar mycket?

Jag älskar min bror, men han är också den som driver mig till VANSINNE. Typiskt syskon antar jag.

Min syster och jag är lika. Inte till det yttre, men vi är lika som personer. Pratiga (vi med), lite skeptiskt lagda, skrattar mycket, skämtar jämt. En sak skiljer oss åt rejält. Min syster kan göra det mesta. Hoppa bungyjump, tatuera sig, jobba på Roskilde 8 år i rad, backpacka i evigheter, få för sig att flytta till Paris ett par år, åka de värsta åkattraktionerna på nöjesfälten. Helt gränslös. Min syster och jag har inte alltid haft en relation. Det tog många försök och mycket tid att bygga den relation vi har idag. Min syster har en dotter som är 2,5 månad äldre än S, och det är fantastiskt roligt. Vi hänger ganska ofta nu för tiden och kan prata om det mesta. Hon är som jag. En mognare och mer rationell version av mig. Tro mig, de där sju åren märks. Det gör de faktiskt.

Jag och Lady Dahmer har vissa likheter. De är få, men de finns där. Att vi blir kära i allt och alla hela tiden är något vi har gemensamt. Kär.. nja, det är väl att ta i. Men jag älskar ju människor! Det finns något intressant i alla och jag kan lätt föreställa mig med olika människor. Jag och han.. hmm tänk om..

Här är han. Exet aka The Basterd Who Destroyed My Life. Han skaffade tatueringar sen. Misstänker att det är pga någon slags mindervärdskomplex inför revengesexet.