Dag 07 - vänner
När jag var liten hade jag en enda bästa vän - Caroline. Jag och Carro gjorde allt ihop, men som liten var jag nog ganska socialt klumpig och dominant. Carro orkade väl inte till slut, så hon gjorde slut. Eller, rättare sagt, hon slutade prata med mig. Jag minns känslan av att mista sin bästa vän, hemskt. Sen gick det ett par år och det var inte förrän i högstadiet jag fick nya vänner. Jag hade väldigt dåligt självförtroende och var övertygad om att jag själv var tvungen att ändra på mig.
När jag sedan började högstadiet så satte jag mig själv i baksätet av varje relation och ville inte ta en dominant roll. Jag umgicks med ett stort tjejgäng, men präglades av känslan att jag inte dög och att jag inte förtjänade att umgås med dessa populära tjejer. Jag fick dock min allra bästa vän där, och vi är bästa vänner än idag. Hon accepterar mig som jag är.
Nu har jag en mer avslappnad attityd och umgås med de människor jag gillar och som gillar mig. Så som det ska vara.
När jag sedan började högstadiet så satte jag mig själv i baksätet av varje relation och ville inte ta en dominant roll. Jag umgicks med ett stort tjejgäng, men präglades av känslan att jag inte dög och att jag inte förtjänade att umgås med dessa populära tjejer. Jag fick dock min allra bästa vän där, och vi är bästa vänner än idag. Hon accepterar mig som jag är.
När jag sedan började gymnasiet var jag rejält trött på att försöka vara någon annan och därför sket jag i det. Jag var mig själv. Dominant, högljudd, oredigerad. Det resulterade i många manliga vänner, men väldigt få kvinnliga. Väldigt få. Faktum är att det snackades mycket skit om mig och än idag kan jag känna att det angränsade mobbing. Utfrysning och exkludering. Inte för att jag brydde mig, brudarna som snackade skit om mig var inte viktiga i mitt liv i alla fall.
Nu har jag en mer avslappnad attityd och umgås med de människor jag gillar och som gillar mig. Så som det ska vara.
Kommentarer
Trackback
