Pok

Snart drar min fina vän Cecilia till andra sidan jorden ett halvår. Fy fan. Stryk ska hon ha! Cecilia ska vi hitta på något innan du drar?

MVH, lite lätt deprimerad och nykräkt indiemorsa.

18.00 - gröt

18.30 - mys och bus

19.00 - lägger henne i sängen

Men hallå? Efter det då? Nä, ingenting. Inget napptapp, inget gnäll, inget närhetsbehov, inget akut flaskvärmande, inget skrik. Inte ens lite vaggning! Har med jämna mellanrum sprungit och lyssnat i fall hon andas. Misstänker att S i hemlighet har planerat att sova nu och i stället gå upp 04.00 imorn. Pliis hoppas inte snälla bebis.

Intresseklubben kan gärna anteckna och skicka det till mig så kan jag lägga det i careboxen sen. Godnatt.

Du känner dig med största sannolikhet som världens lyckligaste kvinna, en av de oroligaste människor som finns, chockad över det faktum att du är så orolig och orolig över det faktum att du har så jävla ont efteråt. Allt på samma gång. Om du är som mig alltså. Då kan du ju läsa detta inlägg. I alla fall om det sistnämnda stämmer. ;)

Hade vart superkul att ses någon dag när din tjej blivit lite större. Jag har ju som sagt inte jättemånga jämnåriga mamas, så det är trevligt att träffa nån i samma sits.

1. Okej, det gör ont att föda barn. Men det hade ju vart gött om någon kanske bara skulle ha nämnt hur dåligt man mår efteråt. Det pissar blod ur underlivet, man kan inte sitta/ligga/stå/gå utan att det känns som att livmodern håller på att ramla ut. För att inte tala om hur lång tid det håller på! Själv hade jag avslag i TRE MÅNADER efteråt. Stygn som kliar och stramar, tuttar som exploderar. Det kom minst sagt som en chock.

2. Hemorrojder. Förlåt pojkvän, sluta läsa här om det gör ont i själen. För er som inte vet vad det är så kan jag tala om att det är spruckna blodkärl i ändtarmsöppningen. Jepp. Jag kan fortfarande inte göra mina mest basala behov utan lite blod och smärta.

3. Man blir en fånig vekling av att föda barn som gråter till Extreme Home Makeover. Jo det är sant.

Det var inte särskilt roligt igår. Eller alltså, det var väl helt okej. Men det är inte värt det. Jag avskyr dagen efter. Är mycket hellre med min lilla älskling.

"Alla språng har ungefär samma kännetecken:
Först förbereder sig barnet för språnget och kan kräva extra uppmärksamhet och blir vad man lätt kallar för ”jobbig”. Man känner inte igen sitt barn och undrar vad som är fel, oftast är inget fel utan allt är exakt som det ska vara! Det är bara ack så jobbigt. Barnets jobbighet består oftast av att det inte känner igen sig själv heller och blir frustrerad och allmänt fnoskig. Det är i denna fas som matrutinerna ställs på huvud och barnet kan äta sämre. Sömnen är oftast det tydligaste tecknet, vissa barn går från hela nätter till att knorra och böka nätterna igenom. När det blir lite större kan man ibland ana att det blir blygt och tystlåtet.

Själva språnget kommer och jag går igenom effekterna i språng för språng, längre fram i texten.

Efter språnget kommer fasen där vi känner igen vårt barn igen, och nu med nya kunskaper! Barnet blir åter lugnt, harmoniskt, äter som det ska och sover som det ska. Frustrationen är som bortblåst och solstrålen är tillbaka."

Kan inte göra annat än att känna igen mig.

Inatt ska Turbo sova hos sin mormor och morfar för första gången. Jag är inte orolig, mina föräldrar är jättebra med henne, men jag har ångest ändå. Separationsångest. Kommer sakna henne så himla mycket. Det till trots så ska det bli skönt att sova ut.

Go lördag på er.

/utarbetade föräldrar med en unge som tar medalj i gnällVM

Jag har blivit dumpad. Inte av min kille alltså, utan detta är fan värre. När det tar slut med en kille så är det ju fruktansvärt. Hjärtekrossande. Det suger helt enkelt.

Jag har blivit dumpad av en av mina bästa vänner. Vi har varit bästa vänner i nästan 10 år. Fy fan. Det bräcker samtliga av mina förhållanden utan några problem.

Det började gradvis. När jag outade min graviditet så var det bara: "ÅÅÅÅH gumman, helt fantastiskt, jag kommer älska den här ungen, detta kommer bli så bra".

Ju mer gravid jag blev desto glesare blev det mellan träffarna, och varje gång vi träffades så pratade hon bara om sig själv och om hon pratade om mig så var det bara om bebisen i magen. Som om jag VAR min graviditet.

När jag hade fått S så var hon arg för jag inte hade hört av mig (som om jag orkade ha en löpande kommentar från min förlossning), och när jag orkade höra av mig efteråt så sa jag att vi får bestämma en dag vi kan ses, men just nu orkar jag inte. Tror ni hon respekterade det? Näpp. Helt plötsligt plingade hon på dörren och sa "jag kunde inte hålla mig, fniss fniss". Och där stod jag, med risk för framfall, blod längs benen, mjölk som sprutade ur brösten, baby blues så det bara skrek om det och ett kolikbarn som bara skrek. Sugen på besök.

Efter det så hälsade hon väl på någon gång och sen dröjde det alltmer sällan och nu har hon inte sett S på tre månader. Glöm inte att detta är min bästa vän vi snackar om.

Jag har försökt få kontakt, men hon verkar inte intresserad. Spelar blasé och låtsas som att det är jag som varit en dålig vän och inte hört av mig.

Hon har dock en trevlig vana av att håna gravida kvinnor och barn på Facebook. Skriver om hur rolig hennes gravida syster ser ut naken och raljerar över att hon inte vill bli ung mamma och det är visst bara hon och hennes kille som fortfarande bara övar på att göra barn. FNYS.

Tänk om folk visste att hon skulle vart mamma idag om bara hennes förra snubbe inte hade vart ett sånt jack ass? Man kanske inte ska kasta sten i glashus.

Indiemorsan och vinnaren av sämsta kompispriset 2010.

Ska jobba på detta.

Ja.. Man behöver ju faktiskt inte läsa om det inte passar. Anledningen till att jag inte lägger ut så mycket bilder på S och N är enkel. Det är inte de som skriver blogg. De har inte bett om uppmärksamhet. Jag vill inte exponera dem när det inte är något som de frågat efter.

The Bytt-metod. Ska ta patent på det. SÅÅATTEEE.