Jag kan inte identifiera mig med de mammorna för jag är vuxen. En ung vuxen, men ändock en vuxen. Jag har ett stabilt förhållande, jag har en utbildning, jag har en lägenhet, jag har en egen ekonomi, jag har ett körkort, jag har ett tankesätt som går mer hand i hand med en vuxens än ett barn.

Det gör mig då jävligt förbannad när jag träffar äldre som förutsätter att jag är ett barn. När jag hade min sista kontroll hos barnmorskan så hade jag inte gått upp i vikt på två veckor (inte helt ovanligt när man går över tiden med just två veckor). Barnmorskan sa då till mig att äta mer eftersom annars plågade jag mitt barn. Mitt barn behövde näring sa hon. Jag försökte övertyga henne om att jag åt som en häst. Och nyttigt dessutom! Men hon hade redan bestämt att jag var en dum unge som inte ville bli tjock. Hon kollade på mig med misstro. Jag kan lova att hon inte hade haft samma misstro om jag varit 35.

Mötte en tant i hissen för ett par veckor sen. Första gången såg hon på mig som om jag hade snott S. Andra gången tog hon mod till sig och frågade.

Tant: Är det ditt barn?

Jag: Ja.

Tant: Får jag fråga hur gammal du är?

Jag: Det har du faktiskt inte med att göra.

Tant: Ja.. Jag antar att vem som helst får skaffa barn nu för tiden.

Vad fan är det för fel på folk?