Själv sitter jag och dricker kaffe. S är sjuk och gnällig men sover just nu. Det är skönt att vara här, på ett sätt. Min man är ju här, jag har någon som hjälper mig med långdragna läggningar, någon att mysa med, pussa på och slåss om fjärren med. Härligt helt enkelt. Å andra sidan finns det ju fördelar med att vara i Borås också.. Min mammavänner, aktiviteter, barnvakter, vänner. Hemma liksom.

Jag kanske får ge upp idén om att få "allt". En sak vet jag bara. Jag är trött på att vara ensam med S på veckorna. Om jag ska vara helt ärlig så är jag trött.. Kroniskt trött. Utarbetad. Det är lite kämpigt just nu, även om det blir bättre ju äldre S blir. Inget slår ju de tre första kolikmånaderna helt ensam, DET var tufft, inte minst psykiskt. Fan vad jag beundrar ensamstående föräldrar!

Okej, nog klagat. Det finns saker som är underbara också. Min dotters personlighet till exempel (när hon inte har feber det vill säga), hon är en sån solstråle. Skrattar jämt, älskar att gosa, hänger på allt och bara är nöjd. Naturligtvis inte jämt, men vem fan är glad hela tiden? Inte dotterns mor i alla fall. En annan underbar sak är ju män i uniform. Framför allt min man då. Uniform varje dag! Och när han är i skolan går det ju förbi karlar i uniform hela dagen. Inte så man klagar..