När man surfar runt på nätet, diskuterar, kommenterar, analyserar på diverse olika forum/bloggar/grupper så är det alltid någon som drar fram det där citaten som man drar fram en full farfar under soffan, jävligt obehagligt. Oftast väljer jag att inte bemöta det alls, för jag känner inte att jag ska behöva "försvara mig" jämt och ständigt. Liksom de flesta mammor så känner jag att mitt föräldraskap angår ingen annan än mig själv.

Jag vill liksom inte bli associerad med "det där". När jag var yngre så var det bara trattar och spån som blev unga mammor. När jag läser micahs.se så tänker jag på hur oerhört ung hon är. På hur mycket hon har att lära om livet. Och då förstår jag helt plötsligt varför jag blir så betvivlad i mitt föräldraskap. Hur 30+ mammorna ser mig. Jag är helt säker på att de har rätt också. Jag är hundra procent säker på att jag hade gjort ett bättre jobb om jag hade varit äldre, och det är därför jag aldrig kommer förstå dem som säger att de "alltid har velat bli unga mammor". Jag har aldrig delat den drömmen även om jag är ung själv.

Om det är något jag har lärt mig, 22 år gammal, så är det att man inte kan styra över allt här i livet. Allt blir inte som man har tänkt sig. S var definitivt inte planerad. Självklart lika älskvard och önskvärd för det, men inte planlagd i mitt liv. Jag hade tänkt mig att bli mamma när jag hade gjort karriär, om ens då.

Man får ju ofta höra att man är dum som inte har skyddat sig. I vårat fall så skyddade vi oss. Troligtvis åkte p-pillret ner i toalettskålen med en svartbomben för mycket. Således är ju graviditeten en produkt av min ungdom och min dumhet, eftersom en äldre version hade gått hem innan den där shoten åkte ner i strupen. Eller kanske inte, vad vet jag.

Hur som helst, så är jag trött på det där jävla tugget om att unga mammor är så himla starka. Det krävs inte en stark människa för att bli gravid. Det krävs en oansvarig människa, alternativt en ganska full människa.

Jag är säker på att erfarenhet hade gjort mig till en god mor. Nu får jag hoppas att den erfarenhet och visdom jag har ackumulerat so far räcker, och att jag är god nog. Det är min största förhoppning. Att jag är en bra mamma till den jag älskar mest i världen, omständigheterna till trots.

Hjärtat i magen.

Obefintlig mage i v. 21+3

Växte till mig lite granna i v. 23+2

Oroa er inte, jag blev.. ehm.. lite större. Här i v. 38+6. Lägg gärna märke till outfiten.